Aromaterapins historia

Aromaterapi är i korthet användningen av flyktiga växtoljor, inklusive eteriska oljor, för psykologiskt och fysiskt välbefinnande.

Aromaterapins historia och utforskandet av dess ursprung är ganska fascinerande. Även om termen aromaterapi inte användes förrän på 1900-talet, har användningen av aromatiska växter och aromatiska oljor funnits i tusentals år. Destillation och användning av eteriska oljor går nästan tusen år tillbaka i tiden.

Aromaterapins historia

Kineserna kan ha varit en av de första kulturerna att använda aromatiska växter för välbefinnande. De använde sig av rökelse för att skapa harmoni och balans.

Senare uppfann egyptierna en rudimentär destillationsmaskin som möjliggjorde en rå utvinning av cederträolja. Vissa tror också att Persien och Indien också kan ha uppfunnit grova destillationsmaskiner, men mycket lite är känt.

Jag har blivit fascinerad av att få höra om ett arkeologiskt fynd från 2005 av ett alembiskåp i lera som är ungefär 4 000 år gammalt. Den hittades på Cypern och innehöll tydligen skålar som, när de testades, visade att den användes för att destillera rosmarin, lavendel och andra botaniska produkter. Vill även passa på att göra en instickare för Anette kring allt som berör loppis och antikt. Men eftersom destillationsapparater av liknande ålder inte har upptäckts någon annanstans så vitt jag vet, är det oklart om destillation förekom utanför denna region under den tidsperioden.

Oljor av cederträ, kryddnejlika, kanel, muskot och myrra användes av egyptierna för att balsamera de döda. När en grav öppnades i början av 1900-talet upptäcktes spår av örterna tillsammans med intakta delar av kroppen. Även om doften var svag, var den fortfarande tydlig. Även om cederträet som egyptierna använde destillerades genom en grov destillationsprocess, var de andra oljor som egyptierna använde troligen infunderade oljor.

Egyptierna använde också infunderade oljor och örtpreparat för andliga, medicinska, doftande och kosmetiska ändamål. Man tror att egyptierna myntade termen parfym från latinets per fumum, som kan översättas med ”genom röken”. Egyptiska män på den tiden använde doft lika gärna som kvinnorna. En intressant metod som männen använde för att parfymera sig själva var att placera en fast kon med parfym på huvudet. Den smälte gradvis och täckte dem i doft.

Grekisk amfora för parfym

Grekerna lärde sig mycket av egyptierna, men den grekiska mytologin tillskriver tydligen gudarna gåvan och kunskapen om parfymer. Grekerna kände också till växternas medicinska och aromatiska fördelar. Hippokrates, som brukar kallas ”medicinens fader”, använde sig av rökning för att få både aromatiska och medicinska fördelar. En grekisk parfymör vid namn Megallus skapade en parfym som kallades megaleion. Megaleion innehöll myrra i en fettoljebas och tjänade flera syften: (1) för sin doft, (2) för sina antiinflammatoriska egenskaper mot huden och (3) för att läka sår.

Romarriket byggde vidare på egyptiernas och grekernas kunskaper. Discorides skrev en bok kallad De Materia Medica som beskrev egenskaperna hos cirka 500 växter. Det rapporteras också att Discorides studerade destillation. Destillation under denna period var dock inriktad på att utvinna aromatiska blomvatten och inte eteriska oljor.

En viktig händelse för destillation av eteriska oljor var uppfinningen av ett spiralformat kylrör på 1000-talet. Avicenna, som var perser av födelse, uppfann ett spiralformat rör som gjorde det möjligt för växtångorna och ångan att svalna mer effektivt än tidigare destillatörer som använde ett rakt kylrör. Avicennas bidrag ledde till mer fokus på eteriska oljor och deras fördelar.

Inom 1100-talet odlade och destillerade en abbedissa i Tyskland vid namn Hildegard lavendel för dess medicinska egenskaper.

På 1200-talet föddes läkemedelsindustrin. Denna händelse uppmuntrar till stor destillation av eteriska oljor.

Naturliga aromatiska ämnen som bränns
Under 1300-talet drabbades den svarta döden och dödade miljontals människor. Växtpreparat användes i stor utsträckning för att hjälpa till att bekämpa denna fruktansvärda mördare. Man tror att vissa parfymörer kan ha undvikit pesten genom sin ständiga kontakt med de naturliga aromaterna.

Under 1400-talet destillerades fler växter för att skapa eteriska oljor, bland annat rökelse, enbär, ros, salvia och rosmarin. En ökning av antalet böcker om örter och deras egenskaper börjar också senare under århundradet. Paracelcus, en alkemist, läkare och radikal tänkare, anses ha myntat termen Essens och hans studier utmanade radikalt alkemins natur och han fokuserade på att använda växter som läkemedel.

Under 1500-talet kunde man börja köpa oljor på ett ”apotek” och många fler eteriska oljor introducerades.

Under 1500- och 1600-talen blev parfymeri en konstform och definierades tydligare som ett eget område.

Under 1800-talet förblev parfymeri en blomstrande industri. Kvinnor lät sin juvelerare skapa en speciell flaska för att förvara sin dyrbara parfym. 1800-talet var också viktigt ur vetenskaplig synvinkel eftersom viktiga beståndsdelar i eteriska oljor isolerades.

Under 1900-talet användes kunskapen om att separera beståndsdelarna i eteriska oljor för att skapa syntetiska kemikalier och läkemedel. Man trodde att det skulle vara terapeutiskt och ekonomiskt fördelaktigt att separera de viktigaste beståndsdelarna och sedan använda dem ensamma eller i syntetisk form. Dessa upptäckter bidrog till att leda till ”modern medicin” och syntetiska doftämnen. Detta försvagade faktiskt användningen av eteriska oljor för medicinska och aromatiska ändamål.

René-Maurice Gattefossé: Aromaterapins fader

Under den första delen av 1900-talet började den franske kemisten René-Maurice Gattefossé intressera sig för användningen av eteriska oljor för medicinska ändamål. Tidigare hade han fokuserat på den aromatiska användningen av eteriska oljor, men hans intresse för deras medicinska användning växte ytterligare när han använde eterisk lavendelolja efter en olycka.

Gattefossé myntade begreppet aromaterapi 1928 i en artikel där han stöder användningen av att använda eteriska oljor i sin helhet utan att bryta ner dem till sina primära beståndsdelar. År 1937 skrev Gattefossé en bok som heter Aromathérapie: Les Huiles essentielles hormones végétales som senare översattes till engelska och fick namnet Gattefossé’s Aromatherapy. Den finns fortfarande i tryck och är mycket läst, och René-Maurice Gattefossé anses vara aromaterapins fader (inventering).

Andra högt respekterade aromaterapeuter från början av 1900-talet är Jean Valnet, Madam Marguerite Maury och Robert B. Tisserand. Jean Valnet är mest ihågkommen för sitt arbete med att använda eteriska oljor för att behandla skadade soldater under kriget och för sin bok The Practice of Aromatherapy, som ursprungligen hette Aromathérapie på franska. Österrikiska Madam Marguerite Maury är ihågkommen som en biokemist som ivrigt studerade, praktiserade och lärde ut aromaterapi för främst kosmetiska ändamål. Robert B. Tisserand är en engelsk aromaterapeut som är ansvarig för att vara en av de första personerna som förde kunskap och utbildning i aromaterapi till engelskspråkiga länder. Han har skrivit böcker och artiklar, bland annat den mycket respekterade publikationen The Art of Aromatherapy från 1977. The Art of Aromatherapy var den första aromaterapiboken som publicerades på engelska.

Från slutet av 1900-talet och in på 2000-talet finns det ett växande intresse för att använda mer naturliga produkter, inklusive eteriska oljor, för terapeutiska, kosmetiska och aromatiska ändamål. Användningen av eteriska oljor upphörde aldrig, men den vetenskapliga revolutionen minimerade populariteten och användningen av eteriska oljor i vardagen. Dagens ökade medvetenhet om användningen av syntetiska ämnen i kombination med den ökade tillgången till aromaterapiinformation i böcker och på Internet har gett nytt bränsle åt användningen av eteriska oljor för terapeutiska, kosmetiska, doftande och andliga ändamål.